Det var en ganska kylig februarikväll i slutet av 1980-talet när jag för första gången kom till Jerusalem. Morgonen därpå klev jag ut genom porten på Svenska Teologiska Institutet på Rehov Hanevim och började utforska staden. Det blev många och långa promenader under den termin då jag studerade där. Ofta gick jag ensam på mina vandringar, fullt upptagen med och uppslukad av att absorbera staden – och landets – själ. Redan den där första morgonen, när jag klev ut genom porten och mötte Jerusalem, genomsyrades jag av en känsla av att äntligen ha hittat hem, att vara hemma. Det var en mäktig känsla av tillhörighet. Den har aldrig lämnat mig sedan dess, tvärtom, har den blivit starkare för varje besök i Israel.
Vad var det då jag mötte som 24-åringen och som gjorde sig en boning inom mig, ja, mer än det: skänkte mig en tillhörighet och väckte en ständig längtan tillbaka till Israel? Det kan sammanfattas med orden: Jag kände mig intensivt levande. Ingredienserna i den erfarenheten är flera. Det var – och är – mötet med ett land med en storartad mångfald, men också mötet med den starka identitet och integritet som besjälar Israel.
Från det likriktade land jag kom, Sverige, blev det här mötet med en större rymd, där fler får plats, där fler tankar får och kan ta sitt utrymme, fler åsikter existerar samtidigt, där jag – fick – får plats och ett outtalat erbjudande om att vara en del av den friheten. Jerusalem är en kärlekshistoria som aldrig går över, aldrig falnar.
För mig som teolog var det även de religiösa rottrådarna i judendomen och kristendomen som fick gestalt. En stark upplevelse var att tillbringa en av den kristna påskens kvällar i Getsemane vid de gamla olivträden. Bladen som silver i månskenet. Det var nästan så jag såg de historiska gestalterna träda fram mellan trädstammarna. En annan den judiska påskmåltiden, att få vara en del av den.
/ Annika Borg, teolog