Det finns ingen plats på jorden som har sådan historisk men även samtida densitet. Att vandra över tempelberget påverkar en fysiskt. Bokstavligen. Man blir tyngre i stegen. På dessa futtiga kvadratmetrar möts tre världsreligioners tro och hopp, frustration och förtvivlan. Jag älskar kulturen, historien, de religiösa uttrycken.
Israel har en viktig plats i mitt hjärta, men relationen har fördjupats och komplicerats med åren. Sedan barnsben har jag känt en kollektiv skam i förhållande till det judiska folket efter århundraden av rasism, förtryck och förintelse de utsatts för. Vid ett besök på Förintelsemuseet Yad Vashem, för några år sedan, var skammen så påtaglig att jag behövde be folk om förlåtelse på vägen därifrån. Det finns en historisk skuld till det judiska folket som aldrig kan återbetalas.
Som journalist har jag fått många vänner på israeliska tidningar, både till höger och vänster. I början var jag chockad över de intellektuellt klarsynta och hetsiga debatterna. Öppenhet, högt i tak och många färgstarka perspektiv. Från Sverige var jag van vid en svartvit värld, två uppfattningar, för eller emot. Men i Israel kan man tala gott om Israel och samtidigt kritisera bostadspolitiken, man kan förfäkta rätten till försvar men förfäras över murar, stängda gränsövergångar och flygräder.
Min begåvning är begränsad och jag kan egentligen varken sammanfatta eller begripa Israel. Bara älska, kritisera och i slutänden respektera och beundra.
/ Daniel Grahn, Generalsekreterare Erikshjälpen