Min första tanke går till Bibeln. Israel är först och främst Bokens folk. Vad blir kvar av Böckernas bok om vi tänker bort ”Israel” och vad det ordet betecknar – en patriark, ett folk, ett land – och allt det stora Gud gör genom detta lilla och oansenliga? – I stort sett ingenting! Det gäller även Nya testamentet, som ju börjar med Israels far Abraham och slutar med det himmelska Jerusalem. Allt däremellan är otänkbart utan allt det som Gud berett genom sitt utvalda folk i och utanför det land som Gud gav dem till ett evigt arv.
Min andra tanke kan sammanfattas i ordet ”välsignelse”. Redan när Abraham får sin marschorder till det utlovade landet i 1 Mos 12, får han ett löfte om en välsignelse som ska nå ut i hela världen. Det lilla folket blir bärare av en välsignelse till alla folk. Där kommer vi in som inte tillhör Israels folk. Genom Abrahams son Israel och så småningom genom Abrahamsättlingen Jesus blir vi en sorts hedersmedborgare i Guds folk Israel – som det står i Efesierbrevet 2:11-13. Genom Israels folk har Gud välsignat oss alla.
Min tredje tanke när jag hör ”Israel” är att det är ett under och ett tecken på Guds trofasthet. En ateistisk debattör fick frågan om det inte fanns någonting som kunde få henne att tro på något gudomligt. Hon funderade och sa till sist ungefär så: ”Ja, det skulle väl i så fall vara att judarna har överlevt som folk.” Och så sa hon att vi inte känner till något annat exempel på att ett litet folk som levat utan eget land utspritt över jorden har kunnat bevara sin egenart. Absoluta maximum ligger på högst 300 år. Vi kan jämföra med svenskarna som utvandrade till USA och som efter drygt hundra år är helt assimilerade. Men judarna lever. Israels folk lever. 4000 år efter Abraham! Orsakerna är många men för mig blir svaret först och sist: Böckernas bok är livlinan. Israels folk lever därför att Israels Gud lever!
/ Göran Larsson, teolog