Varför har Israel blivit ett sidoämne i kyrkan?

”…Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd bli kvar över dig. Än en gång ska jag upprätta dig, och du ska bli upprättad, du jungfru Israel.”

Jeremia 31:3-4

Så är Guds kärlek till sitt folk och land, därför borde vi som kristna dra åt samma håll, visst? Blickar vi tillbaka i historien så kan vi konstatera något annat.

Den första församlingen i Jerusalem som Apostlagärningarna berättar om, var 100% judisk. Apostlarna förstod så småningom att evangeliet även gällde icke-judar och på kort tid var de Jesustroende judarna en minoritet. Ganska snart tappade icke-judarna bort sitt judiska arv, själva fundamentet till församlingen. Det började sakta spridas att det judiska folket inte längre var Guds egendomsfolk (utvalda folk), utan var ersatt av de som nu trodde på Jesus. Spänningarna ökade mellan denna grupp och de judar som inte trodde på Jesus som Messias, vilket var majoriteten inom den judiska befolkningen. Den så kallade ersättningsteologin får fäste.

Denna teologi, som är en fullständig villolära enligt Bibelordet, har medfört ett högmod genom hela kyrkans historia och även in i våra dagar. Antisemitism (hat, förföljelse, förnedring m.m. av judar) har skett inte minst från kyrkan och har medfört mycket lidande för det judiska folket. Det är en skamfylld historia där man förrått allt vad kristen tro innebär. Kyrkans inställning var en direkt förutsättning för det spelrum som Hitler fick. Kyrkofäders antisemitska teologi som ex vis Martin Luthers blev starka inspirationskällor för Hitler.

Genom kyrkohistorien blev Israel något symboliskt, en bild av den nya kyrkan: ”Israel är förkastat, något nytt har kommit”. Vi har ofta en tendens, oavsett om det handlar om Israel eller inte, att tolka Bibeln symboliskt och bildligt. Bibelordet har flera dimensioner där vi kan lära av det som hänt men om vi ska vara Bibelordet troget kan vi inte stanna vid symbolik, utan faktiskt läsa som det står.

Tidigt i kyrkans historia infann sig tanken att en jude är ”en som inte tror på Jesus”. Men Jesus är själv jude och Han är först och främst judarnas Messias och Kung. I Honom har de sin sanna identitet. I Lukasevangeliet 1:30- talar ärkeängeln till Maria om Jesu ankomst. Hon får veta att Han ska bli given Davids tron och vara kung över Jakobs hus (tronen över Jerusalem och kung över det judiska folket) för evigt. För Maria kunde det inte betyda något annat. Men inser vi det? Eller blir det bara något ytligt och symboliskt?

Samtidigt har vi det fantastiska löftet att Gud sände sin Son för att hela världen skulle bli frälst.

I Johannesevangeliet 10 talar Jesus om hur det förhåller sig. Två fårhjordar (judar och icke-judar) ska bli en hjord där Jesus är herden. Om samma sak talar Paulus i Romarbrevets 11:e kapitel. När vilda olivgrenar (icke-judar) ska inympas tillsammans med de naturliga grenarna (judar) i det äkta olivträdet (Guds rike).

Bibeln delar tydligt upp mänskligheten i dessa två grupper, judar och icke-judar. Genom tron på Jesus blir vi ett folk, ett andligt folk, en andlig linje, församlingen. Här finns ingen skillnad. Jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri, frälsningen gäller alla folk och Jesus är den enda vägen.

Hur är det då med alla löften till det judiska folket? Är inte detta en motsägelse? Nej, det judiska folket står kvar som Guds egendomsfolk, som ett fysiskt folk, en parallell fysisk linje. Här måste vi inordna alla de profetord som gäller det judiska folket.

I Rom kap 9-11 redogör Paulus i detalj för Guds plan med det judiska folket. Paulus ställer sig frågan, är Gud klar med det judiska folket? Kan man vara jude, tro på Jesus och vara med i Hans församling utan att förneka sin judiska identitet? Eller kommer judar för evigt att vara en definition på människor som inte tror på Jesus? Är det så Bibeln lär? Är det så Jesus menade?

Som nummer ett säger Paulus: Judarna är Guds folk. Han räknar upp alla olika gåvor som Gud har gett dem under Bibelhistorien, och de är inte få.

Nummer två. En majoritet av judarna har sagt nej till Jesus som sin Messias. Det är som den helige Ande profetiskt låter Paulus se 2000 år framåt i världshistorien och förutse att så här kommer det att vara hela tiden fram till Jesu återkomst. Tycker Paulus att det är oviktigt? Nej! Han önskar att han själv blir avskild från Gud, om det skulle göra att några av hans judiska stamfränder tog emot Jesus som sin Herre och Messias.

Nummer tre. Det är bara Gud som kan vända något ont till något gott. Det fantastiska är ju att icke-judar har kommit in i församlingen. Paulus förutser det som Jesus sagt, att budskapet ska nå ut till alla folk, stammar, språk och länder. Icke-judarna kommer att nå ut med evangeliet. Sedan vänder Paulus tillbaka blicken till det judiska folket och talar om tiden precis innan Jesu återkomst. Vad kommer då att hända med det judiska folket? I 11:e kapitlet börjar han med en retorisk fråga: ”Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte!” Eller som grundtexten antyder: ”Må det inte ske att man ens tänker så!” Det har Han inte, för de är utvalda av nåd. De har eviga löften och de är ett tecken på Guds trofasthet. Han har lovat att de ska vara Hans folk så länge som solsystemet fungerar (Jer 31).

”Gud har inte förkastat sitt folk som Han en gång har erkänt som sitt.”

Romarbrevet 11:2

Tänk om vi genom kyrkans historia hade kunnat läsa innantill och läsa ordet ”inte” som just ”inte”. Då hade vi burit med oss en förståelse om att judarna är Guds utvalda egendomsfolk för alltid. Detta läser vi alltså mitt i Nya testamentet och det är helt i linje med Gamla testamentet.  

I kallelsen av Abram (upphöjd fader) får vi förklarat kallelsen av det fysiska judiska folket och i namnbytet till Abraham (fader till många) finns även kallelsen av det andliga folket (genom tron på Jesus). Kallelserna står inte i strid med varandra utan istället är den första en förutsättning för den andra. Enheten blir avgörande för hur Guds plan för sitt fysiska och andliga folk ska förverkligas. Israels Gud är också vår Gud. I denna enhet har vi bara välsignelse och åter välsignelse att hämta.

För Jesus och Paulus var det självklart att Israel hade en fortsatt roll att spela. De såg inte Skriften som enbart principer, något symboliskt. Vi behöver på samma sätt läsa Guds ord som det står inte minst när det gäller Israel. Vi förstår att Gud har utvalt detta folk och land och att de har en central roll att spela idag och i framtiden med Jesu återkomst och profetordens uppfyllanden.

Trots allt detta är frågan om Israel och det judiska folket, som Guds utvalda, minst sagt kontroversiell. Förklaringen till att man inom kristenheten kan ha så olika åsikter blir tydlig när Paulus beskriver Israel som en hemlighet (Rom 11:25). Låter vi massmedias vilseledande röst avgöra vilket ställningstagande vi ska ta för Israel, går vi sannolikt med i kören som fördömer och hemligheten förblir en hemlighet. Den direkta konsekvensen blir ett oförstånd om Guds handlande och väg med Israel som själva kontaktpunkten som Gud vill använda att förmedla till hela mänskligheten vem Han är och vad Han vill.

Församlingen, kyrkan, behöver verkligen ha en uppenbarelse över Israel, där Romarbrevets 11:e kapitel är skarpt och pricksäkert. Trots att Paulus nästan är övertydlig så har man i många kyrkliga sammanhang gått vilse när det kommer till Israel och det judiska folket.

”Utan uppenbarelsen går folket vilse, lycklig är den som tar vara på Guds undervisning.”

Ordspråksboken 29:18

För att få verklig uppenbarelse behöver vi ödmjuka oss och lägga bort alla förutfattade meningar, religiösa och politiska strömningar. Det handlar om att leva i gudsfruktan och inte sätta sig själv på för höga hästar. Detta uttrycker Paulus i Rom kap 11. I slutet av kapitlet brister han ut i lovsång inför Guds djupa, fantastiska planer och tankar. Kapitel 12 fortsätter med ”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet…”. Inledningen hänger ihop med, och kopplar tillbaka till, det han har varit inne på i kapitel 11. Han förklarar att när vi tar del av denna uppenbarelse som genomsyrar 11:e kapitlet, så ska vi frambära våra kroppar som en andlig Gudstjänst och inte anpassa oss efter den här världen. Utan förvandlas genom sinnets förnyelse så att vi kan vara i Guds vilja (Rom 12:1-2). 

Att inte anpassa oss efter den här världens schema och tänkande, utan istället få förnyade sinnen genom uppenbarelsen av Guds ord är högaktuellt för församlingarna i vår tid, inte minst med tanke på Israel och det judiska folket.

Diskussion

1. Upplever du Israel som ett sidoämne i din församling? Om ja – hur kan man förändra detta?

2. Vad innebär det att vi är ”inympade”?

3. Kan Gud välsigna en församling som inte välsignar Israel?

video

Nästa fråga

Varför provoceras jag av Israel?

Den här hemsidan använder cookies för att erbjuda dig bästa möjliga upplevelse av webbsidan