När jag hör ordet Israel så tänker jag på Bibeltexten i Första Moseboken kapitel 32 där patriarken Jakob brottas med en person som Bibeln kallar ”en man”. Jakob kommenterar händelsen ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats”.
”Mannen” ger Jakob ett slag på höften så att patriarken inte längre kan stå. I sin svaghet kastar Jakob sig om ”mannens” hals och utbrister: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Då ger ”mannen” Jakob ett nytt namn: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat med Gud och med människor och segrat”.
Ordet ”Israel” är alltså en kombination av ”El” som är hebreiska för ”Gud” och ”Sarah” som är ett hebreiskt verb som betyder både att hålla ut, kämpa och regera. Om man sätter in ovanstående text i hela Jakobs livssammanhang så tonar en märklig bild fram.
Fram till ”brottningen” i Första Moseboken kapitel 32 har Jakob varit en vinnare som ofta kämpat med högst tvivelaktiga metoder. I alla dessa kamper har han till slut kommit ut som segraren – den starke. När han nu brottas med ”mannen”, som har med Gud att göra, så förlorar han för första gången i sitt liv. Men det är just då, när han hänger hjälplös vid ”mannens” hals, som Gud själv proklamerar att han har vunnit seger. Segern vanns alltså när han i sin svaghet insåg sitt totala beroende av Gud.
Man kan även se en djupgående karaktärsförändring i den Jakob som nu även bär på det nya namnet ”Israel”. Efter brottningen går han haltande samtidigt som han verkar ha fått ett mycket tydligare perspektiv av att vilja vara en herde för både djur och människor.
Det är märkligt att just detta namn kommit att bli namnet för den nation där det judiska folket återsamlats, mitt i stormen, från alla världens hörn. Jag tänker att det judiska folket, Guds egendomsfolk för evigt, har fått detta namn för att de bär på en kallelse att, mitt i sin egen nöd och kamp, bära fram HERRENS uppenbarelse till alla andra folk. En uppenbarelse som pekar fram en Gud som är helig och kärlek på samma gång och som därför går på djupet till varje människa som vill öppna sitt hjärta.
Den som likt Jakob ödmjukar sig och ”kastar sig om HERRENS hals” kan bli en som kämpar och håller ut för och med Gud. Jakob/Israels väg är varje människas väg som mitt i sin svaghet vill omfamna den levande Guden.
Han som i kärlek och smärta slog Jakob/Israels höft är samme Herre som valde att förbli Gud men samtidigt bli människa, förenad i en person och så bli genomborrad på ett kors av trä för att kunna ge försoningens gåva till alla, alla som vill ta emot. Så Han som slog var till slut Han som själv blev slagen. I detta sammanhang är det intressant att Gud gång på gång i Bibeln kallas för ”Israels Gud”.
/ Hans Weichbrodt, präst