När jag hör ’Israel’ tänker jag på det land och det folk som är roten till hela min tro.
Jag minns alla fantastiska besök som jag har gjort i landet, och hur mycket de har betytt för att göra Bibeln och gudstron ännu mer levande.
Jag blir också påmind om att landet och folket inte bara har med historien att göra, utan lika mycket nutiden och framtiden. Profetian i Jesajas andra kapitel är ett bra exempel: ’Det ska ske i den yttersta tiden att berget med HERRENS hus ska stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk ska strömma dit, många folk ska gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till HERRENS berg, till Jakobs Guds hus. Han ska lära oss sina vägar så att vi kan vandra på Hans stigar.” För undervisning ska gå ut från Sion, HERRENS ord från Jerusalem’. Gud har inte lämnat eller övergett Israel, som en del kristna tror. Det är lika mycket framtidens land som dåtidens.
Men när jag hör ordet Israel tänker jag också på ett land och ett folk som genom historien har attackerats och snudd på förintats fler gånger är något annat, och som ännu idag är under attack – inte bara från sina fysiska grannländer utan genom antisemitism och vinklad västerländsk media. Jag påminns om vikten av att stå upp för dem som är mina bröder och systrar i tron på Abrahams Gud, och motverka antisemitism i vilken skepnad den än visar sig.
Jag påminns om att be för Israel och önska Jerusalem Guds frid.
/Joakim Lundqvist – Pastor & föreståndare, Livets Ord