När jag hör ordet Israel tänker jag på landet som mot alla odds, trots terrorattacker, flera angreppskrig och upprepade hot om utplåning inte bara har överlevt, utan utvecklats till en stabil och väl fungerande demokrati.
Men jag tänker också på att det i skildringarna av landet nästan alltid handlar om ockupation och bosättningar. Bilden av Israel i medierna är ofullständig och obalanserad, samtidigt som angelägna skeenden och företeelser i landet försummas eller tystas ner.
Alltför sällan möter vi i den svenska debatten det egentliga Israel, landet med det framgångsrika företagandet och entreprenörskapet, med forskning och utbildning i världsklass och med inkännande och engagerade samhällsmedborgare.
Låt mig nämna några av dessa medborgare – människor som dagligen är med och formar det israeliska samhället och som jag träffade under en av mina Israelresor.
Salman Zarka, läkare vid Zivsjukhuset i Safed nära gränsen till Libanon och Syrien. Sedan några år tillbaka är han ansvarig för ett projekt för att omhänderta offer från inbördeskrigets Syrien. Ofta handlar det om personer som befunnit sig i gränsområdet och som den israeliska armén kunnat undsätta vid patrullering.
När jag mötte Salman berättade han att det rör sig om allvarligt skadade och traumatiserade patienter, vissa är soldater andra civila. Tillsammans med sitt team hade han kunnat rädda livet på 580 svårt skadade – inom ramen för hela projektet handlar det om 3 000 krigsskadade syrier som fått vård vid israeliska sjukhus. Salman berättade:
”De flesta av dem har tidigt lärt sig att betrakta Israel som sin värsta fiende. Men som läkare och medmänniska är det min uppgift att rädda liv, oavsett nationalitet”.
Gad Moshe Yarkony, var när vi träffades borgmästare i Eshkol i södra Israel. Född och uppvuxen på kibbutzen Nirim, som ligger bara någon kilometer från gränsen till Gaza, har Yarkony under många år levt med attentat och beskjutning från palestinska terrorgrupper. I kriget mellan Israel och Hamas 2014 tjänstgjorde han i den israeliska armen och en palestinsk raketattack förändrades hans liv. Två av hans närmaste vänner dödades, själv skadades han svårt av granatsplitter och idag är båda hans ben amputerade. Han sade:
”Attacken skedde på krigets sista dag. Men jag fattade ett beslut; att överleva och arbeta för fred med palestinierna. Från sjukbädden offentliggjorde jag min kandidatur till borgmästarposten”.
Yehuda Cohen, chef för företaget Lipski i Ariel på Västbanken. Sedan flera år tillbaka är Lipski en av de ledande tillverkarna av plastprodukter i regionen. Företaget går med vinst, försäljningen ökar stadigt och 20 procent av det som produceras exporteras till Europa.
Hälften av Lipskis drygt hundra anställda är israeler, hälften är palestinier. Yehuda Cohen berättar att personalomsättningen är låg och att löner och anställningsvillkor är de samma för palestinier och israeler. När vi möttes förklarade han:
”För mig är det här jobbet ett fredsprojekt. Ägaren till bolaget funderar på att flytta produktionen på grund av osäkerheten kring EU:s beslut om märkning av varor från ockuperade områden. Blir det så följer jag inte med, jag vill fortsätta att arbeta för samexistens med palestinierna”.
Israel är liksom andra länder varken perfekt eller felfritt. Men i all enkelhet kompletterar mötet med Salman Zarka, Gad Moshe Yarkony och Yehuda Cohen en allmänt vedertagen och dessvärre ensidigt negativ bild av Mellanösterns enda demokrati.
När jag tänker på Israel, tänker jag att det är dags att ändra den bilden.
/Lars Adaktusson, riksdagsledamot (KD) och ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.