[Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Vad är grejen med Israel?]
Israel: Namnet som Gud gav till Jakob som en profetisk handling, att det genom honom skulle uppstå en nation. Ett folk som skulle vara Jakobs barn med Guds kallelse att vara Israel, prästnationen som skulle ge hela världen välsignelse genom sin kung Messias.
Ofta glömmer vi kristna varifrån Kristus kommer ifrån. Att hans rike Israel är hans naturliga plats i världen. Det har blivit lite som uttrycket ”man kan ta hunden ur skogen men man kan inte ta skogen ur hunden”. Den kristna traditionen har liksom tagit Jesus ut ur Israel men Israel finns ändå kvar i honom.
I Apostlagärningarna 1:6 frågar lärjungarna Jesus om det är dags att återupprätta riket för Israel. Han svarar att det inte är deras sak att veta vilken stund som Fadern bestämt.
Om det inte var så viktigt med Israel för Jesus skulle man kanske kunna tänka att Jesus skulle sagt nåt annat här. Kanske att han skulle sagt att Israel var nåt annat projekt eller att det var slut med det och att nu var det kyrkan som gällde.
Men han säger bara att det inte var deras sak att tänka på det. De skulle istället vara vittnen för honom i hela världen.
Det är lätt att missa det uppenbara i texten, att lärjungarna var helt övertygade om att Jesus skulle upprätta det rike som den israelitiske kungen Messias skulle upprätta. Det var liksom inte frågan om nåt annat och Jesus bekräftar det genom att påpeka vem som håller i trådarna.
I kristen tradition har ersättningsteologiska tankar omformat Messias till en mer andlig ledare än vad Bibeln egentligen menar (i betydelsen osynlig och universell). När kristna bröt kopplingen mellan Israel och Kristus skapades en Jesus som blev en frälsare vars rike var en metafysisk himmel, som mer liknade den grekiska mytologins Olympen, än ett faktiskt jordisk och fysiskt rike i samma skick som för den första messianska kungen David.
I Lukas 1:31-33 berättar ängeln för Maria vem hennes son kommer vara. Här är det tydligt vad evangelierna menar vem Jesus är. I vers 32 står det ”Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron”.
När lärjungarna tänkte på det Guds rike, det rike som Messias skulle ha vara kung över, så tänkte dem på ett fysiskt rike. Det var ju självklart eftersom Messias är den som ska ärva sin fader Davids tron.
I judisk tankevärld är det fysiska inte skiljt från det andliga på det sätt som det i den grekiska filosofin är. Offertjänsten är ett bra exempel på det, hur man offrade en del av slaktoffret till Gud eftersom det var han som var givaren av livet. Men det övriga av djuret fick man tillbaka och gick hem och gjorde mat av. Offertjänsten var en tacksamhetsritual inför det faktum att Gud står för vår försörjning.
Samtidigt var livet man tog från djuret viktigt och en andlig handling. Att döda för att få liv är något som Gud egentligen inte vill eftersom livet är heligt och utgår ifrån honom. Det är därför som det fysiska och det andliga sitter ihop och Messias/Kristus är inte bara en kung för något osynligt utan för ett verkligt rike här mitt ibland oss.
När man får upp ögonen för detta blir verkligheten i Jesus budskap så mycket mer påtaglig. Han kommer att komma tillbaka för att upprätta sitt rike, som han blivit lovad av Gud. Och det riket är Israel, den plats och folk som Gud avsatt för sin smorde, den messianske kungen.
Jag tror vi kommer bli positivt överraskade när Jesus kommer tillbaka. Det är så många delar som kan verka omöjliga idag. Så många tankar på hur allt ska kunna falla på plats. Det är nog det som är själva hemligheten i tron. Att vi inte kan fantisera ihop hur allt ska ske. Man kan bara hålla fast vid hoppet i frälsningen och tro att Gud kan genomföra det han lovat.
Oavsett hur man ser på detaljerna så är det ett faktum att Messias kommer tillbaka till den plats han lämnade. Han kommer samla sitt folk Israel och vara mitt ibland oss. Han kommer aldrig mer lämna oss igen. Det ser jag fram emot.